29 Dec 2015

En högst personlig livsresa, i sammandrag och kryddad med Rosenkors-Orden A.M.O.R.C

För oss sökare, studerande av livets alla aspekter, är givetvis det allra viktigaste studiumet i att bli medvetna och kunna närma oss vårt Själv, vår Själ och det gudomliga - just självkännedom!

Det låter ju bra, och så enkelt. Men är det verkligen det, egentligen…och hur kan det göras?
Den frågan hade levt med mig ett bra tag och jag trodde jag hade bra grepp om den, och mig själv i min utveckling, men ödet ville, återigen, föra mig djupare in mot sanningen och mitt inre.

Mitt liv har tills nu gått igenom två större tydligt åtskilda faser av livets aspekter, en yttre fysisk och en inre andlig, och jag är just nu på väg att förena dem båda, till en tredje harmoniskt balanserad fas.

Den första, fysiska fasen börjar en solig vårdag för 46-år sedan. Min mamma krystar till och det fysiska planet är återigen min domän och en helt ny inkarnation ligger öppen för mig. Barnsköterskan håller mig i benen, klatchar mig i baken för att få mig att andas och skrika och svingar mig sedan för att fånga mig i famnen….men…pang…hon slinter och tappar mig i ett metallbord med mitt huvud och min nacke först. Min värdighet som nyanländ fick sig en rejäl törn, och min barn och ungdomstid fortsatte i samma stil, ständiga olyckor, skador och sjukdomar och klippkort på akutsjukhuset. Jag fick minst sagt en motig start i livet och mina föräldrars tålamod tröt rätt snart, och jag fick inte den uppmärksamhet och bekräftelse jag ville ha eller behövde, snarare blev det en programmering som förde mig ut på en hård resa genom det yttre fysiska livet med mitt inre väl avskärmat och instängt.

Vid 33 års ålder var jag hårt arbetande och tränade jämt, var socialt överaktiv överallt och sa ja till allt och alla. Jag trodde mig vara på topp och visste allt men småkraschade ständigt, ovetandes och oförstående om varför. Mängder fortsatta läkarbesök, operationer, terapeuter och terapier vittnar om hur dåligt jag handhade och kände mig själv. Livet var en enda smärtsam röra.



Men då grep ödet in som avslutade min första fas och ledde mig in i nästa, den andliga. Det var min mor och min syster som då fick dra mig, mycket motvilligt, till en seans med ett modernt ’orakel’.
Jag var näst intill hatiskt ovillig inför detta möte, men kom ut som fullständigt överbevisad troende efteråt. Denne orakelman hade med noggrannhet och exakthet beskrivit mängder av händelser ur mitt liv som jag till stor del hade hållit hemliga,även för mina nära. Dörren till det andliga öppnades!

Under följande år monterades mitt yttre fysiska liv sakta men säkert ner helt och hållet, bit för bit. Allt tidigare försvann och förändrades, med smärta och stor sorg i både det fysiska och psykiska, och i min obalans sögs jag då djupt in i den förföriska New Age-världen och slukade allt med nyvaknad glöd och mycket stor aptit.
Jag hade redan i början stor fallenhet för att meditera väldigt djupt, och utvecklade en del andra förmågor väldigt snabbt, och började använda dem för att hjälpa andra. Konstigt nog var allt detta, som nyss var helt främmande och okänt för mig, väldigt lätt och kändes helt rätt. Jag genomgick kurser, utbildningar, workshops och retreater i rasande takt, var med i organisationer och föreningar som stödde andlig utveckling, men glömde i min nyfunna iver att få med mig mitt fysiska jag-liv.

Mitt liv rasade återigen ihop. Denna gång så djupt att jag funderade på att välja dörren med exit-skylten på, men kärleken till mina två barn och en mycket tyst viskande röst i mitt inre hindrade mig. Bedrövad över känslan i min situation satte jag mig slutligen ner med mig själv, och för första gången i mitt liv bad jag på riktigt. Jag var nu i kontakt med något djupare inom mig och bad till det gudomliga om befrielse från min ständiga smärta och mitt ständiga lidande, och istället visa mig en enda sann och riktig väg, som skulle leda mig ut ur mörkret till frihet och ro i kropp, sinne och själ.

Några timmar senare fann jag mig förvånad sitta, ytterst vaken och skärpt, och läsa allt som stod på Rosenkors-Orden A.M.O.R.C.s hemsida. Vet fortfarande inte hur jag hamnade på den sidan, men jag kände något bekant inom mig som nu vaknade allt mer, och den Egyptiska kopplingen till undervisningen lockade enormt. Jag ville ansluta mig direkt för att ta del av den djupa kunskapsskatt Orden innehar, men mina tidigare problem och svårigheter med studier gjorde att jag tvekade. Det tog ett helt år av funderande innan jag ansökte och blev medlem.

Jag påbörjade studierna och det kändes underbart rätt, som något länge undanhållits mig som jag nu äntligen gavs tillträde till. Studierna fortskred fint och jag deltog med glädje och stor tacksamhet i Neofythelger och invigde mig i de första tre Tempelgraderna på plats i templet vid Storlogen på Rösan. Den vackra platsen, byggnaderna och de starka symboliska ceremonierna och ritualerna under invigningshelgerna påverkade mig starkt och öppnade nya dörrar inom mig. Men det var de andra medlemmarnas kärleksfulla öppenhet och frikostiga, broderliga vänlighet som berörde mig allra djupast, och jag knöt många nya mycket fina vänskapsband som bevaras med glädje i mitt inre.

Mitt livs upp och ned kurva planade äntligen ut märkbart och jag förankrades i en djupare liggande kärna, som subtilt och sakta expanderade mitt medvetande med större renhet, fyllde mitt kunnande och tydliggjorde vad min självobservation betraktade hos mig själv under åren som sedan gick.

Det fanns samtidigt något djupt inuti som jag inte lyckades komma tillrätta med. Jag kunde inte se vad det var själv, men observerade effekterna det hade haft på min personlighet och hur jag förde mig framåt i livet. Någonting diffust inifrån bromsade mig och ville inte låta mig komma vidare. En ny period med själsligt mörker och rädsla infann sig. Denna gång hade jag många fler verktyg och en bättre förståelse för vad som behövde ske i denna period, och jag lät tiden och mina verktyg göra jobbet och kände hur jag närmade min innersta kärna, och där stannade det av.

En lång tid gick och jag tog mig plågsamt vidare i livet. Det var återigen dags för innerlig bön, och vändningen kom återigen via ett ’orakel’, denna gång oväntat vid en monografistudies meditation över de Grekiska stora filosoferna. Jag var väldigt djupt nersjunken när jag plötsligt, inom mig, såg en gammal man framträda helt tydligt. En väldig kärleksenergi strömmar in i mig och fyller mig fullständigt, och samtidigt som han kortfattat beskriver vad jag behöver för att komma vidare pekar han ut med handen, och där ser jag mig själv som litet ensamt förskräckt, och bortglömt barn…
Jag insåg och förstod direkt vad som menades, men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till.

Ödet inträdde återigen, och impulsen från meditationen ledde mig så småningom till en alternativt sinnad läkares forskningsstudie om EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing). Metoden finns väl beskriven och väl testad runt hela världen, och syftar till att snabbt bearbeta trauman och tömma bunden energi ur dissociativa minnespräglingar osv. Detta har blivit en av de största vändpunkterna i mitt liv, som definitivt lärt mig känna mig själv helt på djupet, på ett sätt jag aldrig trott innan. Jag släktforskar numera i min egen glömda och nertryckta sanna historia vilket börjat ge ytterst härliga konsekvenser…och öppnat mig helt för en ny värld…och jag känner tydligt att impulsen från Rosenkors-Orden A.M.O.R.C. står bakom svaret på min stora fundering om hur jag kan lära ’Känna Mig Själv’.

Frater Claes